BROKEN WINGS / PROMISED LAND
at Galleri Konstepidemin
Exhibition text by Isaias Tuolde: (English translation below)
I “BROKEN WINGS / PROMISED LAND” undersöker Johan Ibrahim Adam den tusenåriga traditionen av mytskapande. Metoden med vilken den förhistoriska världen har skapats, baserad på dammkorn och fragment från dåtiden, hamnar här under lupp. Genom att bygga och gestalta myter baserade på populärkulturella fragment från vår nutid och dekonstruerar de befintliga, undersöker Adam med sina verk denna process i realtid. Med en blandning av tekniker och material synliggörs och ifrågasätts den dynamik och de förhållanden som uppstår av och inom mytologin. Vi får en inblick i hur den används som maktmedel och som ett sätt att förvränga moral och på så sätt rättfärdiga vissa ageranden. Men även hur vår syn på oss själva påverkas när vi skapar dem. Hur är det att vara objekt för en mytologi där man själv inte har något att säga till om i sin avbildning?
I verken Mew (2022) och Mewtwo (2023) får vi se avbildningar av de två mäktigaste Pokémon som någonsin funnits, med samma namn. Kompositionen i verken påminner om väggmålningar från förlorade civilisationer där ett ytterst sällsynt samlarkort får agera arkeologisk artefakt. Likt gudabilder förkroppsligar Mew och Mewtwo distinkta egenskaper som kan verka motsatta. Är de goda eller onda? Representerar de ideal som en troende en gång försökte efterleva?
I flera av Adams verk kritiseras bilden av dinosaurier med både tufting och måleri som medel. Med tuftingen har Adam gestaltat en dinosaurie klädd i färgstark fjäderdräkt och förmåga till fågelsång i kontrast mot dagens bild av enorma nakna skräcködlor. Då de moderna fågelarterna utvecklats i rakt nedstigande led från dinosaurierna finns det idag forskning som visar att vår tids fåglar ärvt sin fjäderdräkt från dinosaurier till skillnad från den tidigare teorin att fjädrar utvecklades först hos fåglarna. Vad händer när vi låter fantasi ta ledet i skapandet av det förflutna? De vackra magiska varelserna som föds i kontrast till den monotona skräcködlan är värd att reflektera över. Vad gör detta med vår syn på det förflutna och hur påverkar det vår syn på naturen idag? Skapar den tillförda magin en större vördnad för naturen?
Inne i en mytologis kärna finns ett fragment av verklighet. Med tiden tynar verkligheten bort och mytologin lever vidare, en process som studeras närmare i The Evolution of Birds (2019). Här studeras den oundvikliga nedbrytningen av objektet för mytologin genom en måleriserie i fyra delar. Vi får möta en elegant dinosaurie och lyssna till dess vackra sång och beundra den vackra fjäderdräkten, likt en förhistorisk paradisfågel. Miljontals år senare, under 1600-talet, vandrar den klumpiga dronten genom skogarna. Av nederländska kolonisatörer, som var först med att observera Dronten, beskrivs den som fet, klumpig och korkad. Bara några årtionden senare var den utrotad. Det var i samband med Drontens utrotning som människans roll i arters utdöende uppmärksammades för första gången. Vår bild av Dronten kan näst intill liknas vid en nidbild av en djurart som i verkets andra del ställs mot dagens fågelindustri. Det är värt att nämna att arkeologiska fynd av benrester i modern tid har visat tydliga bevis på att Dronten var en fågelart mycket väl anpassad till sin miljö. Kajorna som hackar i sig rester av sina friterade kusiner är en sorglig scen där dessa ättlingar till de magiska dinosaurierna har reducerats till bevingade skadedjur som lever av vårt avfall på våra gator. Maskineriet som driver denna nedbrytning gestaltas i den sista delen i serien där pengar och mat cirkulerar mellan konsument och industri i en febrig överflödeskarusell. Vad har vi skapat oss för bild av fåglarna och av oss själva som tillåter detta och hur hänger det ihop med vår bild av dinosaurierna, fåglarnas förfäder?
I Cyklopen (2021) undersöks det ännu djupare hur mytologin kan användas som ett vapen för att rättfärdiga dominans, hierarki och exploatering. I Odyssén kliver vår hjälte Odysseus i land på cyklopernas ö och tar frimodigt för sig av maten och av alla tillgångar. När Odysseus och hans mannar upptäcks tas de till fånga av cyklopen Polyfemos men med sin list lyckas Odysseus lura honom och smita undan med bytet i behåll efter att ha stuckit en glödgad påle i hans enda öga. Cyklopen är beskriven som en vild, farlig och korkad best vilket gör lyssnaren oförmögen att kan känna sympatier för Polyfemos. Precis som vi helst vill att våra berättelser ska sluta, så segrar de goda. Men hur återberättas denna saga hos cyklopernas ättlingar idag? Paralleller mellan Cyklopen Polyfemos och vår berättelse om världen innan och under kolonialismen är väldigt tydliga.
Undersökandet av maktstrukturer och ifrågasättandet kring vem det är som har rätten att berätta allas vår historia har gått som en röd tråd genom Adams konstnärskap. Dessa maktstrukturer undersöks från ett postkolonialt perspektiv genom att belysa hur de platser och folk som vi ger oss själva rätten att dominera och exploatera alltid har gestaltats med egenskaper som kan anses avvikande eller rent av negativa. Hela kontinenter rika på historia, kultur och religion som genom tidsåldrarna huserat några utav de mäktigaste civilisationer som någonsin existerat berövas helt på allt de är. Det finns då inget kvar att respektera, ingenting att ha vördnad inför. Landet och folket lämnas naket och öppet för exploatering. Vår bild av vår omvärld måste ses som en produkt av ett kolonialarv för det är just det den är. Hierarkin är inbakad i språket och programmeras in i vårt sätt att tänka och på så sätt bevaras strukturerna över generationer. Det är dessa strukturer och processer Johan Ibrahim Adam studerar och belyser i sin konst.
Bland Johans tidigaste verk i utställningen finner vi Karl XII (2016). Den legendariska kungen som markerade slutet på Sveriges stormaktstid har i modern tid ofta använts som symbol för en längtan till ett mäktigt stormaktssverige inom nationalistiska och nazistiska kretsar. En myt. Skottet. Skottet som punkterade en kungs mytologi om sig själv. Avfyrad av en svensk soldat som fått nog. Stå långt ifrån eller stå väldigt nära. Titta noga. Någon tittar tillbaka på dig. Om du inte ser det så kan du åtminstone vara säker på att hen ser dig.
Med Icarus lämnas mytskapandet, som en stafettpinne, över till AI. Med hjälp av AI:n MidJourney har Adam bjudit in detta nya medvetande som föddes ur en berättelse skriven med ettor, nollor och oändliga rader kod. Här får vi se denna process från andra sidan. Vad händer med oss när vi inte längre är de som skapar? Blir människan överflödig? Kommer människan en dag vara en mytologisk varelse i en framtid som tillhör AI:n?
In “BROKEN WINGS / PROMISED LAND”, Johan Ibrahim Adam explores the thousand-year-old tradition of myth-making. He examines the method by which the prehistoric world has been created, based on dust particles and fragments from the past. Through building and representing myths based on popular culture fragments from our contemporary era, Adam deconstructs existing ones, investigating this process in real-time. With a blend of techniques and materials, he makes visible and questions the dynamics and relationships that arise from and within mythology. We gain insight into how it is used as a tool of power and as a means to distort morals and thereby justify certain actions. But also, how our perception of ourselves is affected when we create them. What is it like to be an object in a mythology where one has no say in their representation?
In the works “Mew” (2022) and “Mewtwo” (2023), we see depictions of the two most powerful Pokémon ever created, both named Mew. The composition of the works resembles murals from lost civilizations, where a very rare collector’s card serves as an archaeological artifact. Like god images, Mew and Mewtwo embody distinct qualities that may seem contradictory. Are they good or evil? Do they represent ideals that believers once tried to emulate?
In several of Adam’s works, the image of dinosaurs is criticized using both tufting and painting as tools. With tufting, Adam has portrayed a dinosaur dressed in a colorful feathered coat with the ability to sing like a bird, in contrast to the modern image of huge, naked reptiles. As modern bird species evolved in a direct line from dinosaurs, there is research today showing that contemporary birds inherited their feathers from dinosaurs, unlike the previous theory that feathers evolved first in birds. What happens when we let imagination take the lead in creating the past? The beautiful, magical creatures born in contrast to the monotonous terror lizard are worth reflecting on. What does this do to our perception of the past, and how does it affect our view of nature today? Does the added magic create greater reverence for nature?
Inside the core of mythology lies a fragment of reality. Over time, reality fades, and mythology persists, a process closely examined in “The Evolution of Birds” (2019). This series explores the inevitable breakdown of the subject of mythology through a four-part painting series. We meet an elegant dinosaur and listen to its beautiful song and admire its stunning feather coat, like a prehistoric paradise bird. Millions of years later, during the 1600s, the clumsy dodo bird wanders through the forests. Described by Dutch colonists, who were the first to observe the dodo, as fat, clumsy, and foolish, it was extinct within a few decades. It was in connection with the extinction of the dodo that humanity’s role in species extinction was first acknowledged. Our image of the dodo can almost be likened to a caricature of an animal species that is compared to today’s bird industry in the second part of the work. It’s worth mentioning that archaeological finds of bone remnants in modern times have provided clear evidence that the dodo was a bird species well adapted to its environment. The crows scavenging the remains of their fried cousins in a sad scene where these descendants of magical dinosaurs have been reduced to winged pests living off our waste on our streets. The machinery driving this breakdown is depicted in the final part of the series, where money and food circulate between consumers and the industry in a feverish carousel of excess. What image have we created of birds and of ourselves that allows this, and how does it relate to our image of dinosaurs, the ancestors of birds?
In “Cyklopen” (2021), a deeper exploration of how mythology can be used as a weapon to justify dominance, hierarchy, and exploitation is carried out. In “The Odyssey,” our hero Odysseus lands on the island of the Cyclopes and boldly helps himself to the food and all the resources. When Odysseus and his men are discovered, they are captured by the Cyclops Polyphemus. However, Odysseus uses his cunning to outwit him and escape with the loot after stabbing a red-hot stake into Polyphemus’s one eye. The Cyclops is described as a wild, dangerous, and foolish creature, making the listener incapable of feeling sympathy for Polyphemus. Just as we prefer our stories to end, the good prevail. But how is this saga retold by the descendants of the Cyclopes today? Parallels between the Cyclops Polyphemus and our narrative of the world before and during colonialism are very clear.
The examination of power structures and the questioning of who has the right to tell our collective history have been a recurring theme in Adam’s artwork. These power structures are examined from a post-colonial perspective by highlighting how the places and peoples we give ourselves the right to dominate and exploit have always been depicted with characteristics that can be seen as deviant or even negative. Entire continents rich in history, culture, and religion, which have housed some of the most powerful civilizations throughout the ages, have been stripped of everything they are. There is nothing left to respect, nothing to hold in reverence. The land and its people are left naked and open to exploitation. Our perception of our surroundings must be seen as a product of a colonial legacy, for that is precisely what it is. Hierarchy is embedded in language and ingrained in our way of thinking, preserving these structures across generations. These are the structures and processes that Johan Ibrahim Adam studies and highlights in his art.
Among Johan’s earliest works in the exhibition, we find “Karl XII” (2016). The legendary king who marked the end of Sweden’s era as a great power has often been used in modern times as a symbol of a longing for a powerful Sweden within nationalist and Nazi circles. A myth. The shot. The shot that punctuated a king’s mythology about himself. Fired by a Swedish soldier who had had enough. Stand far away or stand very close. Look closely. Someone is looking back at you. If you don’t see it, you can at least be sure that they see you.
With “Icarus,” the act of myth-making is passed on as a baton to AI. Using the AI named MidJourney, Adam has invited this new consciousness born from a story written with ones, zeros, and endless lines of code. Here, we witness this process from the other side. What happens to us when we are no longer the creators? Does humanity become obsolete? Will humans one day be mythological beings in a future belonging to AI?